Det där skyddsnätet

Jag har fått anledning att fundera över det här skyddsnätet vi har här i Sverige, och som vi är så stolta över. Vi motiverar ett av världens högsta skattetryck med att samhället minsann finns där när man behöver hjälp. Det är bra, jag har inget mot att betala skatt för att samhället ska finnas där för den som behöver hjälp.

Problemet är bara att jag börjar tvivla på att samhället verkligen finns där för den som behöver hjälp. Används våra skattepengar verkligen på bästa tänkbara sätt?

Jag har en sambo som är sjukskriven sedan ca ett och ett halvt år, pga utbränd, depression och ångest. Hon har verkligen gjort framsteg på senaste tiden, och har därför kontaktat försäkringskassan för att inleda arbetsträning. Hon vill ju gärna komma igång att arbeta, för arbete ger inte bara pengar, utan också ett sammanhang och ett socialt liv.

Problemet här är att någon, jag är inte helt insatt i turerna kring detta, har bestämt att hon bara har rätt att arbetsträna upp till 17 timmar i veckan. Vad jag förstått har det något att göra med hur hon har intygat att hon jobbat innan hon blev sjuk. Du vet det där med att få in alla papper när man ligger inlåst på psyket med självmordstankar…

Så hur reagerar man på det, när man just kommit till det stadiet att man är beredd att lämna lägenheten och träffa människor? Man kraschar såklart totalt. Arbetsträningen är vägen tillbaka, men om arbetsförmedlingen och försäkringskassan anser att hon är fullt arbetsför när hon klarar av att arbetsträna 17 timmar i veckan, vad finns det då för jobb? Är hon fullt arbetsför vid 17 timmar i veckan så borde hon vara fortsatt sjukskriven 23 timmar, men nej då förväntas hon såklart arbeta heltid.

Så, från att ha varit taggad på att börja arbetsträna till att fundera på vad det är värt, vad livet egentligen har för mening och om det bästa ändå kanske vore att ge upp. Är det så samhället hjälper?

Personligen kan jag ju tycka att arbetsträning upp till heltid verkar vettigt, risken är nämligen stor att hon efter arbetsträning antingen står utanför arbetsmarknaden, helt utan inkomst. Alternativet är nämligen i princip att ta ett heltidsjobb, och vad händer om man arbetstränat sig upp till en kapacitet på 17 timmar i veckan, men plötsligt börjar jobba 40 timmar i veckan? Jag skulle tro att det bara är en tidsfråga innan hon är på botten igen.

Är det så samhället ska hjälpa? Jag tycker inte det, det är inte därför jag betalar skatt iallafall. Det är nog inte det du tycker att dina skattepengar ska gå till heller, trycka ner en sjukskriven person längre ner i sjukskrivning.

Just nu är hon rätt uppgiven över detta, eller faktiskt över livet över huvud taget. Det här var definitivt inte ett steg mot arbetslivet, det var som en hård spark i magen på den som försöker resa sig.

Det är åt helvete, helt åt helvete. Nu har jag fått det sagt!

  • Anneli Backman

    Mina medarbetare som är långtidssjukskrivna har svårt att få rätt till arbetsträning öht. De förväntas komma tillbaka och arbeta två timmar om dagen (eller 25 % av sin arbetstid, men hos oss väljer man själv sin tjänatgöringsgrad). Helt uppåt väggarna enligt mig, personen i fråga förväntas prestera, samtidigt som det är till noll nytta för arbetsgivare eller de äldre för den delen. Tycker helt klart när man känner sig redo att komma tillbaka så ska man få trappa upp i lugn och ro, utan krav på prestation och mindre risk för att åter hamna i sjukskrivning. Och varför inte upp till 40 timmar i veckan, det är väl toppen om man klarar mer än innan sjukskrivning?! Hoppas det löser sig, byråkratiska system eller inte ❤