Var snusar man mest i Sverige?

Folkhälsomyndigheten har sedan år 2004 ställt frågor om hälsa till personer mellan 16 och 84 år föratt ta reda på detta och mycket annat i Nationella Folkhälsoenkäten från Folkhälsomyndigheten. Myndigheten försöker med hjälp av frågeformulär till slumpvis utvalda personer ta reda på hur vi mår, skillnader i hälsa och levnadsvanor beroende på kön, utbildning och socioekonomiska faktorer, och hur siffrorna ändrarsig över tid.

Så var snusar man mest då?

Svaret är Jämtland, Västerbotten och Norrbotten, men tolv procent av de tillfrågade jämtlänningarna röker dagligen medan man i de bägge andra länen i ”snustoppen” gårall-in på snus. Jämtland är också det län med störst andel av befolkningen som både använder snus och cigaretter på daglig basis.

Snus är ju det svenska alternativet till cigaretter, eftersom det var vi som fick idén att blanda tobakmed salt och vatten och lägga det under läppen, så det är logiskt att vanan anammas allra mest i Jämtland, med sin placering nästan mitt i Sverige.

I det mer internationellt influerade Stockholm väljer man hellre cigaretter än snus. Bara två andra län snusar mindre än man gör i huvudstaden, Blekinge och Jönköpings län, där man inte heller rökersärskilt mycket. Lägst andel vanerökare återfinns dock i Uppsala och Västerbotten.

Det sägs ju att summan av alla laster är konstant, men det motbevisar jämtlänningarna inte bara genom att röka och snusa. De tränar också mer än andra. I Jämtland ägnar sig 69 procent åt någonform av fysisk aktivitet minst 30 minuter per dag, att jämföra med riksgenomsnittet på 66 procent. Kanske tar de en rask promenad ner till kiosken för att snus?

Min vän Christian

Christian Hedberg

Jag är lyckligt lottad, jag har flera helt fantastiska vänner. Jag tänkte berätta om en av dem idag, ingen mindre än Christian Hedberg. Anledningen att jag väljer att berätta om just honom är inte att han är min vän, utan att han är så mycket annat också.

Han har till exempel vunnit VM i rullstolsinnebandy så många gånger att jag har tappat räkningen, men när det gäller idrottandet är det kälkhockey som är den stora grejen, och där spelar han i landslaget, bland annat i Paralympics i Sotji 2014, och nu är siktet inställt på Paralympics i Pyeongchang 2018.

Som du kanske förstått vid det här laget skiljer sig funktionen i Christians ben från funktionen i mina. Han fick en ryggmärgsskada i samband med en klättringsolycka 2006, och är sedan dess förlamad från midjan och ner.

Till följd av skadan har han svåra smärtor, och det var för att hantera smärtan han började träna. Planlöst tränande är inte Christians grej, så han satte upp mål, höga mål. Den resan pratar han om i sin föreläsning Från kolli till elitidrottare.

Men det är klart att det är tufft när livet förändras, när man får helt nya problem (eller utmaningar) att handskas med. Det behöver inte vara en förlamning, det kan vara en utmattningsdepression, ett förlorat jobb, ett kraschat förhållande eller vad som helst. Förändringar är jobbigt, det är lätt att tycka synd om sig själv. Att bli bitter.

Men vet du, ingen vill dricka kaffe med någon som är bitter! Det är en insikt Christian har kommit till, och det blev också titeln på hans (första) bok. En bok om att leva med smärta, om att hantera smärta. Jag tänker inte säga för mycket, köp boken! Eller låna den på biblioteket för all del.

Nu har jag babblat nog om Christian, jag hoppas du har blivit nyfiken. Kolla in hans hemsida, på www.christianhedberg.se.

Puss å kram

Jag har nästan glömt hur man gör

Det här med att blogga alltså, det var så galet länge sedan nu. Jag är ledsen för det. Ja, för min skull alltså. Statistiken visar att ca 75% av besökarna på min blogg är här för första gången. Alltså är det rimligt att anta att Du är här för första gången, och då är du ju knappast speciellt ledsen över att det gått så lång tid sedan senaste inlägget.

Igår var det förresten sju år sedan jag registrerade domännamnet ordbajsarn.se och idag publicerar jag inlägg nummer 625. Det är ett inlägg var fjärde dag ungefär. Jag borde fortsätta hålla den frekvensen på mina inlägg. Nu är ju 332 av inläggen i kategorin Instagram, vilket är mina Instagram-inlägg som postas här på bloggen automatiskt, men ändå. Det blir ändå 293 inlägg, som jag faktiskt skrivit. Nåja, 18 inlägg är faktiskt skrivna av gästbloggare, men 275 inlägg har det iallafall blivit, lite drygt tre i månaden.

Okej, jag kanske inte bloggar fullt så ofta som jag skulle önska, men hur ofta bloggar du själv då? Svara gärna i en kommentar nedan.

Vad händer i mitt liv då? Jag har äntligen fått min dator lagad. Det tog bara nio månader för HP att fixa garantiärendet. Datorn har krånglat sedan den var ny. Supportupplevelsen var det överlägset sämsta jag har varit med om, och då har jag ändå varit i kontakt med Boxers kundtjänst.

Jag har, på grund av vattenskada, bott i en tillfällig lägenhet sedan första mars. På måndag ska vi äntligen få flytta hem igen. Vi ser mycket fram mot det. Jag flyttade in i lägenheten i juni 2016, och första sommaren byggdes världens bästa uteplats, men den var tyvärr inte klar förrän i september. I år fick vi inte bo i lägenheten under sommaren, så nästa år ska det minsann spenderas sjukt mycket tid på uteplatsen för att kompensera.

Har du önskemål om vad du skulle vilja läsa om i bloggen, lämna gärna en kommentar. Jag skriver vad jag vill, men är mycket nyfiken på vad som önskas.

Jag skriver snart igen, kanske

Årliga videogratulationen

Nu  är det snart dags igen, för min födelsedag alltså. Och precis som jag gjort i några år nu så önskar jag mig en present av just Dig som läser detta.

Jag vill att du ska spela in en video, där du på ditt eget vis gratulerar mig. Du kan säga grattis, sjunga en sång, dansa eller precis vad du vill.

Sen vill jag att du skickar den till mig, mitt telefonnummer är 0705205447.

Jag kommer att sätta ihop ett videokollage med hälsningarna, om du inte vill vara med på det vill jag att du antingen skriver det i meddelandet när du skickar videon, eller säger det tydligt i videon. Detta kollage kommer sedan att publiceras på Youtube.

Jag är lite osäker på hur många gånger jag har önskat mig videogratulationer, men jag tror att jag något år inte orkade sätta ihop något kollage. Jag hittade dessa, från 2012 och 2015.

Ett galet bra erbjudande

Du som följer mig vet nog vid det här laget att jag driver en webbyrå, och idag fick jag en ny kund, dildoteket. Första åtgärden för denna kund vad att skapa ett nyhetsbrev.

Eftersom erbjudandet i det här nyhetsbrevet var helt galet bra, 50% på hela sortimentet, så måste jag tipsa mina trogna läsare om detta. För den som anger koden sommar gäller alltså halva priset på hela sortimentet, till och med 10 september 2017.

Så för dig som tycker det är dags att utöka artilleriet med sexleksaker där hemma i byrålådan, passa på att beställ nu.

Elina på Dildoteket blir såklart glad för att jag tipsar om detta, men ärligt talat tror jag det är större vinst för dig. Det här är galet bra!

Tipsa gärna dina vänner, de kommer att tacka dig!

Det där skyddsnätet

Jag har fått anledning att fundera över det här skyddsnätet vi har här i Sverige, och som vi är så stolta över. Vi motiverar ett av världens högsta skattetryck med att samhället minsann finns där när man behöver hjälp. Det är bra, jag har inget mot att betala skatt för att samhället ska finnas där för den som behöver hjälp.

Problemet är bara att jag börjar tvivla på att samhället verkligen finns där för den som behöver hjälp. Används våra skattepengar verkligen på bästa tänkbara sätt?

Jag har en sambo som är sjukskriven sedan ca ett och ett halvt år, pga utbränd, depression och ångest. Hon har verkligen gjort framsteg på senaste tiden, och har därför kontaktat försäkringskassan för att inleda arbetsträning. Hon vill ju gärna komma igång att arbeta, för arbete ger inte bara pengar, utan också ett sammanhang och ett socialt liv.

Problemet här är att någon, jag är inte helt insatt i turerna kring detta, har bestämt att hon bara har rätt att arbetsträna upp till 17 timmar i veckan. Vad jag förstått har det något att göra med hur hon har intygat att hon jobbat innan hon blev sjuk. Du vet det där med att få in alla papper när man ligger inlåst på psyket med självmordstankar…

Så hur reagerar man på det, när man just kommit till det stadiet att man är beredd att lämna lägenheten och träffa människor? Man kraschar såklart totalt. Arbetsträningen är vägen tillbaka, men om arbetsförmedlingen och försäkringskassan anser att hon är fullt arbetsför när hon klarar av att arbetsträna 17 timmar i veckan, vad finns det då för jobb? Är hon fullt arbetsför vid 17 timmar i veckan så borde hon vara fortsatt sjukskriven 23 timmar, men nej då förväntas hon såklart arbeta heltid.

Så, från att ha varit taggad på att börja arbetsträna till att fundera på vad det är värt, vad livet egentligen har för mening och om det bästa ändå kanske vore att ge upp. Är det så samhället hjälper?

Personligen kan jag ju tycka att arbetsträning upp till heltid verkar vettigt, risken är nämligen stor att hon efter arbetsträning antingen står utanför arbetsmarknaden, helt utan inkomst. Alternativet är nämligen i princip att ta ett heltidsjobb, och vad händer om man arbetstränat sig upp till en kapacitet på 17 timmar i veckan, men plötsligt börjar jobba 40 timmar i veckan? Jag skulle tro att det bara är en tidsfråga innan hon är på botten igen.

Är det så samhället ska hjälpa? Jag tycker inte det, det är inte därför jag betalar skatt iallafall. Det är nog inte det du tycker att dina skattepengar ska gå till heller, trycka ner en sjukskriven person längre ner i sjukskrivning.

Just nu är hon rätt uppgiven över detta, eller faktiskt över livet över huvud taget. Det här var definitivt inte ett steg mot arbetslivet, det var som en hård spark i magen på den som försöker resa sig.

Det är åt helvete, helt åt helvete. Nu har jag fått det sagt!

Öva på multiplikationstabellen

Eftersom jag jobbar som systemutvecklare, främst med inriktning på webb, och gärna vill hjälpa människor, så såg jag chansen när jag hade barn i årskurs fem att göra en insats. På barnets skola övade de på multiplikationstabellen lite annorlunda än vad jag gjorde när jag var liten. Då började man med ettans tabell, sedan tvåans osv.

Såhär gjorde de alltså inte nu, utan begränsade högsta talet istället. Innan de lärde sig två gånger åtta hade de alltså lärt sig sex gånger sju. På så sätt skulle det vara lättare att lära sig multiplikationstabellen.

Jag slängde ihop en sajt för att öva på just det här sättet. Det tog inte lång stund, och har sedan dess varit ett tacksamt verktyg för många.

Kolla gärna in multiplicera.se och se om du kan alla talen. Sprid gärna sajten så att andra som behöver öva på multiplikationstabellen hittar den.

Du kan aldrig tro vad som hände sen

För några år sedan skrev jag ett inlägg med rubriken Årets snyggaste tjej, och använde en bild på en lättklädd tjej till inlägget. 

Idag delade jag det inlägget i sociala medier igen, mest för att se om det fortfarande funkar så otroligt bra. 

Naturligtvis fungerar det fortfarande precis lika bra. Trafiken till bloggen är idag mer än tio gånger större än de senaste dagarna. Inte sedan jag skrev om nazisternas demonstration 1a maj har jag varit i närheten. 

Tragiskt verkligen, av allt vettigt jag har att säga är det ändå riktiga skit-inlägg som får mycket trafik. Ja och så det om nazisterna förstås. 

Jag tänker fortsätta skriva mer eller mindre viktiga texter, och jag tänker inte använda mig av lättklädda tjejer för att locka till klick. Jag tänker heller inte använda rubriker som den till detta inlägg, för det är en riktigt dålig rubrik som bara är där för att du ska klicka. 

Jag satsar på mina ärliga analyser och hoppas att någon vill läsa ändå. 

Hur gör vi världen bättre?

Det är många som ställer sig frågan vart världen är på väg, och hur det kan ha blivit som det har blivit. Frågan vi stället borde ställa oss är hur vi gör världen bättre.

Morgan Freeman har svaret. Eller, det är såklart inte Morgan Freeman, utan det är hans gestaltning av Gud från filmen Bruce Almighty. One act of random kindness at a time. Så enkelt, så genialiskt.

Men vad innebär det i praktiken? Var lite snäll, var lite förstående, var lite osjälvisk. Bidra med något positivt. Det krävs så oerhört lite för att göra någons dag. Börja med att le, det är väldigt smittsamt.

Du står där på Ica och personen framför är två spänn kort för att ha råd med både brödet och kattmaten, eftersom rabattkupongen är ogiltig. Hen gräver skamset i fickorna och bläddrar bland kvitton i plånboken. Plötsligt tänds en gnutta hopp, men det visar sig vara en kapsyl där djupt i fickan. Du blir irriterad eftersom det tar så lång tid, sådär som man blir.

Men vad skulle hända om du istället slängde fram två kronor, eller erbjöd dig att betala knäckebrödet? Det är två spänn, det gör ingen skillnad för dig, men för personen framför dig i kassan betyder det att att hen slipper välja om det är hen eller katten som ska ha mat. Dessutom går det fortare i kön, så du vinner också på det.

Eller du sitter på Max och slänger i dig din alldeles för sena lunch. Vid bordet bredvid sitter en ensam kvinna med ett barn som vägrar äta, som faktiskt mest skriker och bråkar. Även här har du två val, irritera dig på att barnet låter illa (för skrikande barn låter illa, vad folk säger) eller kanske le mot barnet. Lek tittut. Jag har ofta upplevt att sånt får barnet på mycket bättre humör, din lunch blir lugnare, barnet får i sig mat och det stackars (antagligen) mamman kan andas ut.

Var trevlig mot främlingar. Jag brukar säga (och jag har fått det någonstans ifrån) att främlingar är vänner vi ännu inte lärt känna. Gå med den grundinställningen, le mot människor du möter. Säg hej, och mena det. Prata med människor, i kön till parkeringsautomaten, när du väntar på bussen, i väntrummet, i kassan. De flesta uppskattar att bli sedda, väldigt många har något intressant att säga bara man lyssnar.

Den som blivit utsatt för en av dina random acts of kindness kommer antagligen bli lite gladare, och glädje smittar. Glada människor bråkar sällan. Du kommer också märka att du blir gladare av det, och det är ju helt fantastiskt.

Gör något snällt, i stort och smått. Idag skrev en tjej jag följer på Twitter att hon hade skaffat en domän till sin blogg, men den inte fungerade. Jag kan det där med domäner, så jag frågade om jag kunde hjälpa. Ett par minuter senare fungerade plantsandwatercolour.com felfritt. En väldigt liten grej för mig, men väldigt tacksamt för henne.

Så, nu när du läst såhär långt, lämna en uppmuntrande kommentar här, och gå ut och gör något snällt mot en främling.

Puss å kram.

Kopplat bort instagram

Så jag har alltså, typ, kopplat bort de automatiska postningarna från instagram till bloggen. Jag säger “typ” därför att inläggen kommer fortfarande in här, men du måste klicka in dig på sidan Instagram för att se dem. 

Det gör också att de inte automatiskt postas vidare till Twitter och Facebook, som alla “vanliga” inlägg gör. 

Jag ska känna lite hur det här känns, så får vi se om det fortsätter såhär eller om jag lägger tillbaka dem.